Koskräck

På besök i Lenes sommarstuga gick Edvin och jag ut i kohagen för att hälsa på korna, två kor och en kalv. När vi stod öga mot öga med kreaturen ångrade jag mig bittert. Fy vilka stora djur. Den bruna kon hade inte alls sådana där snälla koögon, utan såg klart lömsk ut. Huva! Vad göra? Jag tog Edvin i famnen. Men han ville stå själv. OK, hur farliga kan kor vara. Jag satte ner honom, genast gjorde den vita kon ett utfall mot honom. Upp med honom i famnen igen. Den bruna kon lukade på Edvins stövel och ryggade tillbaka på ett ytterst obehagligt sätt. Det var jättelångt till staketet. Jag kände paniken komma smygande. Hur ska vi ta oss ur hagen utan att ... ja, utan att vad då? Vad kan de göra, stångas, springa omkull oss...? Jag tänkte inte stanna och ta reda på det, utan backade sakta därifrån medan jag förmanade Edvin att inte skrika eller göra några hastiga rörelser. När vi kommit på behörigt avstånd från korna börjar han både skrika och göra många hastiga rörelser - jag vill gå själv ... jag vill titta på korna ... jag vill fiska ... jag vill hem - vilt sparkande. Men jag hade honom i ett järngrepp. Rädda sig den som räddas kan...