Nu är jag tillbaka på jobbet igen. "Hur känns det då"? finns det de som frågar med en glimt av "det är väl tråkigt" i ögonvrån. "Det känns finfint", svarar jag. Jag tyckte det var riktigt kul att vara föräldraledig den här gången, nu när vi har huset att fixa i och hela Järvafälten att promenera igenom (till Barkaby handelsplats;). Men visst är det kul att jobba igen. "Men visst är det svårt att komma igång" utbrister en del. Nej, inte särskilt faktiskt. Det känns bara kul att labba igen. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan om pappledighet.
När jag har sagt att jag ska gå tillbaka till jobbet i septmeber igen får jag antingen kommentaren "jaha nästa år" eller en paus när man märker att personen i fråga försöker räkna ut hur gammal Axel kommer att vara då (rätt svar: 7 månader). Efter en liten tysnad säger de: "men, vem ska ta hand om barnen då...?" Hallåååå, lever vi på 2000-talet. Ja, vem ska ta hand om barnen, kan det vara mormor/farmor, eller en nanny från baltikum, eller ska han börja förskolan i så unga år....? Eller kan det vara så att pappan ska vara hemma och vara barnvakt? Jag säger som Micke svarade när någon på hans jobb kommenterade att han var barnvakt till sina barn: Barnvakt? Nej, jag är pappa. Ha, in your face... Jag har också fått kommenteren, "jaha är din man gruppledare, och han tycker ändå att ditt jobb är lika viktigt?" Detta har jag överhuvudtaget inte reflekterat över. Självklart är mitt jobb lika viktigt. Varför skulle det inte vara det? Viktigare kan jag nästan tycka, jag måste ju bli klar med doktorerandet någon gång. Helst innan jag fyller fyrtio.
Så om vi vill ha jämställdhet här i landet, på riktigt, så är det här vi måste börja tror jag. Om att få barn innebär att man kommer vara borta från sitt jobb under en period oavsett om man är man eller kvinna så skulle det inte bli ett könsrelaterat problem vid anställningsintervjuer och löneförhandlingar. Men det är tyvärr allt för tydligt att vi har mycket lång väg att vandra innan vi nått dit, om vi någonsin når dit.
Till sist vill jag bara tillägga, när min syster Sara var bebis tog hennes pappa ut föräldrarledighet i flera månader och det var redan 1977. Han fick nog utstå en hel del smädelseord på sin mansdominerade arbetsplats. Men det struntade han i. Heja Gunnar! Och heja Mamma som inte själviskt roffade åt sig hela föräldraledigheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Bra rutet!!
Farmor A
Jag �r inte ensam. Vad sk�nt! Gick tillbaka till arbetet n�r Johanna var 8 m�nader och tyckte det var helt ok, �ven om jag skulle kunna t�nka mig vara hemma l�ngre. Men Tobbe ville ha sin del och det gick inte att kompromissa. Jag upplever att det finns m�nga mammor som inte sl�pper in papporna f�r att de sj�lva vill vara hemma med barnet. Det kanske �r d�r man ska titta n�r man pratar om j�mlikheten vid f�r�ldraledigheten.
Christina Lindqvist
Absolut, det tror jag med! Vi har bekanta där pappan ville ta ut sin del av föräldraledigheten men där mamman sa ska du ta ifrån mig "min" mammaledighet. Vadå din, kan man undra? Och det är nog inte ovanligt att det är så. Så visst krävs det skärpning både bland kvinnor och män för att få ordning på jämställdheten.
Skicka en kommentar